”Under sina sista år låg min vän bokförläggare Bengt Forsberg en hel del på sjukhus. Vid ett tillfälle delade han sjukrum med en hemlös man. De båda herrarna började prata och kom efter ett tag fram till att de hade en gemensam vän. Den hemlöse och jag hade varit klasskamrater på Realskolan i Malmö.
Jag, som hittills mest sålt mina bitar till farsens estrader, greps nu av en obetvinglig lust att förvandla Bengts historia till en pjäs. Det gick trögt, ända tills jag erinrade mig att uteliggaren frågat förläggaren om han någonsin sovit på marmorgolv. Det hade han förstås inte, men nu fick han veta att marmorgolv hör till de mest hatade underlagen bland människor som tvingas tillbringa sin dygnsvila i portar och trappuppgångar.
När jag väl fått tag i titeln, Sova på marmorgolv, gick skrivandet av sig själv. Det blev en liten tragikomisk enaktare om två döende män. Bengt förvandlades till en välbärgad advokat med cancer i sista stadiet och döden lurande bak hörnet. Den hemlöse hade hittats i en park och förts till akuten med svårartad lunginflammation.
Att pjäsen utspelar sig på sjukhus gav mig associationer till Hjalmar Gullbergs dikt Till en näktergal i Malmö. Utan att det har ett smack med bokförläggare Forsberg eller min gamle vingbrutne klasskamrat att göra lät jag andra hälften av pjäsen bli nåt slags drömspel där advokaten förvandlas till skalden Gullberg, den hemlöse till överläkaren på avdelningen och sjuksköterskan till skaldens trolovade, grevinnan Greta Thott.
Var får man allt ifrån...?”
