Orkestern

Orkestern intar en särställning i Anouilhs stora produktion. Med detta drama har han skapat premisser för ett sceniskt missfoster, han har försatt sig i en situation som dramaturgiskt sett måste betraktas som hopplös. På scenen sitter en restaurangorkester och spelar, och vi får höra vad dess medlemmar talar om i pauser och under pågående musikstycken - alltså saker som en vanlig restaurangpubliken egentligen inte har någon möjlighet att uppfatta. En enda lång à part-replik. Om man till detta lägger att orkestern sitter stilla på scenen hela tiden – statiskt! – kan man fråga sig: Hur kan det kunnat  bli ett drama av detta?