Den girige

Molières Harpagon ger en så uttömmande bild som önskas kan av den bottenfrusna egocentricitet som en allt uppslukande kärlek till guld skapar. Vi möter en hostande och gnällsjuk gubbe utan en enda vän, utan intresse för familj och andra människors omdöme, snarstucken, misstänksam. illistig, led, dömd att evigt virra runt i habegärets ekorrhjul. I sin furiösa förtvivlan när hans kassakista försvunnit, erinrar han om Shylock i liknande situation, och vår skrattreaktion inför utbrottets hisnande dimension, kan inte undgå att blandas med medkänsla. Så grymt kan alltså ett själsligt lyte vanställa en människa!