Trettondagsafton

Shakespeares otroligt djupa människokännendom, gestaltat i det ömsom poetiska, ömsom burleska scenspråket (i Allan Bergstrands förnämliga översättning) gör Viola, Olivia, Tobias Rapp, Andreas Bleek-Noss och de andra till våra samtida. Och vi skrattar åt dem. För visst är de lite löjliga? Ja, men inte åt mig själv, förstås; så löjlig är inte jag. Och så skrattar vi... i fyra hundra år. Och mycket längre.