Mitt namn är Lucy Barton

”Vi pratar sällan om döden. Man gjorde det när man var tolv år och var rädd för att man skulle dö. Som vuxna möter vi ju döden, men det är sällan vi sätter oss ner och diskuterar den. Jag tror att det finns ett grundläggande behov av att få reflektera över döden. Att då göra det via musiken gör det mer lättillgängligt. För den letar sig in i känsloregistret på ett annat sätt, säger Sara Cronberg.”

”I Malmö stadsteaters uppsättning av monologen är Cecilia Lindqvist träffsäker som dottern och mamman. Ingenting förändras utom tonläget och kroppsspråket. Hon har samma mörkblå byxdress, samma 80-talsfrisyr, den opersonliga sjukhussalen är sig lik. Men medan Lucy är mild och återhållsam, är mamman brysk och oborstad. Det är klassmarkörer. Lucy har lämnat den fattiga uppväxten i Illinois och blivit författare i New York, vilket ytterligare ökat klyftan mellan dem.”

I höst sätter Malmö Stadsteater upp två monologer som jag med stor förväntan ser fram emot: ”Mitt namn är Lucy Barton”